09/05/2026
Det här berör mig på djupet.
Ett inlägg från funkismamman Malin Larsson , grundare av ViewMe, ledde mig vidare till ännu en stark röst i frågan, funkismamman Sofia Stigendal bakom Wingwomen, som arbetar med förändringsledning i komplexa miljöer och är initiativtagare till .
Och ärligt talat… jag blir både förbannad och frustrerad.
För vi som arbetar inom assistansbranschen men också inom stora delar av vård och omsorg ska ständigt kämpa mot en växande byråkrati som tar kraft, tid och värdefulla resurser från själva kärnuppdraget.
Istället för att lägga vår energi på människor, relationer, trygghet och kvalitet i vardagen fastnar vi allt oftare i administration, dokumentation, kontrollsystem och ständigt nya krav.
Allt oftare känns det som att vi lägger enorma mängder tid på att bevisa kvalitet i dokument istället för att få förutsättningar att skapa den fullt ut i verkligheten.
Som verksamhetsansvarig i ett assistanskooperativ försöker jag varje dag få ihop pusslet och att skapa förutsättningar för våra medarbetare.
Stötta gruppledare och vår administrativa personal.
Vara nära våra medlemmar och anhöriga. Hantera scheman, arbetsmiljö, dygnsviloregler, Försäkringskassans avslag, juridik, ekonomiska krav, tillsyn, administration och ständigt nya regler och kontrollfunktioner.
Missförstå mig rätt; kvalitet, rättssäkerhet och uppföljning är viktiga. Självklart ska verksamheter granskas och hålla hög standard.
Men någonstans behöver vi våga prata om proportionerna.
Hur mycket administration klarar en redan hårt pressad assistansverksamhet innan själva kärnan börjar gå förlorad?
När assistansersättningen samtidigt är ekonomiskt pressad blir ekvationen nästan omöjlig. Kraven ökar hela tiden men resurserna för att bära upp kraven gör det inte.
Jag tänker på det som Mats Alvesson, professor vid Lunds universitet beskriver kring dagens organisationer och den växande byråkratin. Hur människor inom viktiga samhällsfunktioner allt oftare tvingas lägga sin tid på möten, processer, dokumentation och kontrollsystem istället för på själva uppdraget.
I assistansen märks detta väldigt tydligt. Ibland undrar jag: Vem är allt detta egentligen till för?
För den assistansberättigade?
För personalen? Eller för att vi ska kunna visa upp att vi gör rätt inför nästa granskning?
Det finns en risk att vi börjar mäta kvalitet i hur väl vi fyller i dokument istället för i hur människor faktiskt mår och får sina behov tillgodosedda.
God assistans skapas inte främst i ett styrdokument.
Den skapas i mötet mellan människor. I fungerande arbetsgrupper. I ledarskap som hinner vara nära verksamheten.
Alla människors lika värde kan inte bara vara ord i policydokument och värdegrunder. Det måste också synas i vilka förutsättningar vi ger verksamheter att faktiskt lyckas.
För om administrationen till slt tar större plats än människan vi är till för då har vi tappat riktningen.
Hälsningar
Livia Deák Jönsson
Verksamhetsansvarig
Foto: Pixabay, myrfa
Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA)
