04/06/2026
🗓 27 mars 1995 förändrades mitt liv i en frontalkrock.
Jag var 20 år och hade precis fått mitt drömjobb som förskollärare.
Kort därefter fick jag höra:
“Du kommer aldrig få en fast anställning i den här kommunen.”
Läkare bad mig att inte ens påbörja en enda arbetsdag.
🚗 Det som syntes utåt var axel- och nackskador.
Det som ingen såg var ett nervsystem som fastnade i överlevnad.
Många år senare förstod jag att jag levt med PTSD och hypervigilans större delen av mitt liv.
Jag levde i ständig beredskap utan att förstå varför:
• kroppen var spänd
• tankarna gick på högvarv
• jag överanalyserade människor och situationer
• jag överanpassade mig
• jag fungerade utåt men var helt slt inuti
Och ibland stängde kroppen bara ned.
Som när jag stod framför 300 personer under ett sommarjobb som simlärare och knappt fick fram orden trots att jag älskade att arbeta med människor.
💔 Åren gick.
Jag omskolade mig till gymnasielärare.
Blev senare headhuntad.
Utbildade mig till kognitiv psykologisk coach.
Sedan kom nästa stora kollaps.
Mellan 2009–2014 var jag svårt sjuk efter hormonmedicineringar som gav kraftiga biverkningar.
Under en period klarade jag knappt mer än en aktivitet om dagen.
Jag sov 15–16 timmar per dygn.
Att svara på ett sms kunde kännas övermäktigt.
Det var inte bara fysisk och psykisk utmattning.
Det var existentiell ohälsa.
Att förlora känslan av mening.
Trygghet.
Livskvalitet.
Och kontakten med sig själv.
💃 Mitt andningshål blev latindans-communityn i Malmö.
Där fick jag små ögonblick av något mitt nervsystem längtat efter länge:
trygghet, närvaro, skratt, gemenskap och mänsklig kontakt.
Idag förstår jag hur läkande de stunderna var.
Utåt såg livet ofta fungerande ut.
Men inuti levde jag fortfarande med ett nervsystem i kamp, stress och överlevnad.
🌿 Under hela mitt vuxna liv har jag sökt efter svar.
Inte för att “fixa mig själv” — utan för att förstå vad som hänt i mig.
Pusselbit för pusselbit började jag förstå sambandet mellan trauma, nervsystem, kropp och psykisk hälsa.
Jag började lyssna på kroppens signaler istället för att ignorera dem.
Och sakta började något förändras.
Jag började förstå:
• vad min kropp försökte säga
• vilka behov jag faktiskt hade
• hur trygghet känns i kroppen
• hur självledarskap börjar i relationen till oss själva
Det förändrade inte bara mitt mående.
Det förändrade hela mitt sätt att vara och leva.
🤝 Idag hjälper jag människor som lever i stress, överlevnad och överanpassning att förstå sitt nervsystem, bygga inre hållbarhet och hitta tillbaka till trygghet, livskraft och kontakt med sig själva.
Många lever idag med hypervigilans utan att ens veta om det.
De tror att de är problemet.
När det ofta handlar om nervsystem som varit i beredskap alldeles för länge.
Och det viktigaste jag lärt mig genom min resa är detta:
Det går att lära om.
Det går att skapa mer trygghet i kroppen.
Och det går att hitta tillbaka till livet. 🌿