11/05/2026
Ibland märks det ganska tydligt att förståelsen blivit ett sätt att försöka skapa trygghet. Det är så lätt idag att söka och få information, att sålla, lägga till och dra ifrån och på så sätt ha koll på sin vardag. Många av oss försöker inte bara förstå kroppen längre. Vi försöker bemästra den. Kontrollera den. Ligga steget före nästa symptom, nästa trötthet, nästa signal.
Det är högst mänskligt.
Om man inte riktigt litar på att man kommer att bli hållen, lyssnad på eller förstådd då börjar man lätt själv försöka bli experten, spanaren, den som hela tiden måste ligga steget före. Kroppen blir något som ständigt behöver övervakas och analyseras.
Problemet är att nervsystemet då sällan får signalen att den inte behöver bära allt detta ensam längre.
Det betyder inte att nyfikenheten är fel. Tvärtom. Många väldigt inkännande människor är också otroligt bra på att se samband, mönster och små förändringar i kroppen.
Men ibland kan samma styrka slå över i vaksamhet. Man blir inte bara intresserad av kroppen, man börjar stå beredd, redo för fight, mot nästa symptom, nästa signal, nästa tecken på att något är fel.
Och då blir ett litet symptom sällan bara ett litet symptom. Det blir lätt, -Vad är det som håller på att hända med mig?
Samtidigt finns ofta en rädsla för att känna sig överkörd, missförstådd eller inte tagen på allvar inom vården. Då hamnar många i ett svårt mellanläge, man vågar inte riktigt slappna av men man vågar inte heller fullt ut söka hjälp.
Det är en tung plats för ett nervsystem att stå i under lång tid.
Det jag önskar för dig är inte att du ska sluta tänka holistiskt eller sluta vilja förstå din kropp, jag vill mer att kroppen också får börja känna att den behöver inte förstå exakt allting direkt för att vara trygg.
Kroppen gör ibland märkliga, asymetriska och tillfälliga saker, särskilt under perioder av stress, hög belastning eller när nervsystemet gått länge på högvarv.
Trygghet handlar inte alltid om att hitta alla svar direkt. Ibland handlar det om att kroppen sakta får känna att den inte längre behöver stå på vakt hela tiden.
Att släppa taget är inte något man presterar fram. Det sker ofta först när kroppen inte längre känner att den måste överleva allt ensam.
Vissa kroppar håller inte fast för att de är motsträviga. De håller fast eftersom att de upplever att någon annan kommer inte att fånga upp dem, finnas där.
Det är en enorm skillnad och det betyder inte att man är dömd att vara fast där, det betyder att kroppen först behöver små upplevelser av stöd, rytm, trygg kontakt, avlastning, att inte behöva prestera hela tiden.
Inte bara fler råd om självhjälp.
Nu kan det ju falla sig så att man faktiskt är ensam med sitt, vi behöver ju alla bära oss själva men vi kan ju ha det så, att det inte finns någon att luta sig emot. Ett stöd kan då vara kraniosakral terapi, det handlar inte om att någon annan “fixar” dig. Det handlar mer om att kroppen för en stund får slippa hålla uppe allt ensam.
Trygghet först, resten följer.
Välkommen...
