19/05/2026
Allan Watts:
”Det är som om du tog en flaska bläck och kastade den mot en vägg. Smash! Och allt bläck spreds ut. Och i mitten är det tätt, eller hur? Och ju längre ut mot kanten det kommer, desto finare blir de små dropparna och desto mer komplicerade mönster bildar de, förstår du?
På samma sätt skedde en stor smäll i alltings början, och den spreds ut. Och du och jag, som sitter här i det här rummet som komplicerade människor, befinner oss väldigt, väldigt långt ute i utkanten av den smällen. Vi är de komplicerade små mönstren längst ut på kanten av den. Väldigt intressant. Men vi definierar oss själva som bara det.
Om du tror att du bara är det som finns innanför din hud, då definierar du dig själv som en mycket komplicerad liten krumelur långt ute vid kanten av den explosionen. Långt ute i rymden och långt ute i tiden. För miljarder år sedan var du den stora smällen, men nu är du en komplicerad människa. Och sedan skiljer vi oss själva från det och känner inte längre att vi fortfarande är den stora smällen. Men det är du. Det beror på hur du definierar dig själv.
Du är faktiskt – om det var så här allting började, om det fanns en big bang i början – inte något som är ett resultat av big bang. Du är inte något slags marionett i slutet av processen.
Du är fortfarande själva processen. Du är big bang, universums ursprungliga kraft, som uttrycker sig som den du är.
När jag möter dig ser jag inte bara det du definierar dig själv som – herr si-och-så, fröken si-och-så, fru si-och-så – jag ser var och en av er som universums ursprungliga energi som kommer emot mig på just detta särskilda sätt. Jag vet att jag också är det. Men vi har lärt oss att definiera oss själva som åtskilda från det."