20/08/2026
🔆 Att vara anhörig till en döende människa 🔆
Jag har på mycket nära håll varit anhörig till en person med en ALS-liknande sjukdom. I samband med diagnosen fick vi veta att hens återstående tid var kraftigt begränsad. Jag vet därför hur det är att leva med kärlek, sorg, oro, frustration, hjälplöshet, stress och utmattning – ofta allt på samma gång. Den här tiden var både skrämmande och fylld av glädje. Varje morgon vaknade jag tacksam över att hen fortfarande fanns kvar i livet. Samtidigt vaknade jag med en klump i magen, eftersom jag såg hur det sakta men säkert gick utför.
En av många saker jag har tagit med mig från den här tiden är minnet av den hjälp vi fick från kommunen. Vi mötte människor som gav oss ett fantastiskt stöd. En av dem fick en särskild roll kring omvårdnaden. Hon var lugn, tydlig och kunnig och hade en enastående förmåga att läsa av hur vi anhöriga mådde. När hon förstod att vi var oroliga hann hon ofta före. Hon kunde skicka en bild som visade hur läget var och skriva ett kort meddelande. Då slapp vi ringa och kunde lägga undan oron, åtminstone för en stund.
En annan person vi fick kontakt med var en kurator. Tanken var att vi skulle kunna ringa henne, prata, träffas och få gråta ut. Men hennes roll blev inte riktigt sådan för mig. Gråten, samtalen och ångestattackerna delade jag framför allt med min familj och mina vänner. Kuratorn blev i stället något annat. Hon blev klippan i tillvaron. Hon var lugn, stabil och alltid tillgänglig – åtminstone kändes det så. Hon tog snabbt och effektivt hand om mycket av det praktiska som vi själva inte orkade; kontakter med sjukvården och kommunen, blanketter som skulle fyllas i, ansökningar om färdtjänst och allt det andra. Ni som har varit i liknande situationer vet hur mycket det kan vara. Hon lyfte helt enkelt en stor del av den bördan från våra axlar och såg till att saker blev gjorda. Det är åtminstone så jag minns och upplevde det.
Ur denna tragiska del av mitt liv har jag också med mig ljusa minnen av människor som hjälpte oss, som såg vår situation och ifrågasatte den inte mer än vad som var absolut nödvändigt. De förstod att vi redan kämpade för att orka ta oss igenom varje dag.
Därför vill jag säga tack till alla er som möter och stöttar anhöriga till människor i livets slutskede. Till er som förstår situationen, kan läsa av vad en familj/anhöriga behöver och ibland hinner agera innan någon ens orkar be om hjälp. Att veta vad som är rätt att göra är inte alltid enkelt. Men när det blir rätt kan det betyda mer för en anhörig än ni kanske någonsin får veta.
TACK! //Linda
Nyhetsbrevet där denna krönika finns är här; https://web.apsis.one/wve/63f5f315-b564-4697-ab37-7debff181dab
