19/04/2026
Jag har börjat inse något som känns lite jobbigt. Skavigt.
En klump i halsen och en orolig rörelse i magen när jag tänker på det.
Jag är inte bara rädd för att misslyckas (för det är jag ju. FÖRSTÅS)
Jag är också rädd för att det faktiskt ska funka.
För vad händer då?
Vem behöver jag vara om det jag längtar efter faktiskt börjar ta form?
Hur mycket mer behöver jag stå i min kraft?
Hur mycket mer behöver jag visa mig?
Och ärligt talat.
Är det inte mycket lättare att hålla sig tillbaka lite än att fullt ut kliva fram?
För när jag håller tillbaka, behöver jag aldrig riktigt möta det där större i mig.
Men jag börjar se det tydligare nu.
Att det inte är bristen på kunskap som stoppar mig (fast jag ofta tror det)
Inte bristen på vilja heller (fast jag till och med kan intala mig själv det också)
Utan rädslan för att faktiskt expandera.
Och kanske är det där många av oss är ibland?
Inte på väg bort från det vi vill - utan precis på väg in i det.
Och det är just därför det känns så mycket.
Känner du igen dig i det här? ✨
