07/09/2026
If anyone is wondering why I paint wild horses, it is because of a memory from 1979. Two young girls set out on the American highways, completely without cell phones, GPS or safety nets, and it required a very special kind of courage and an unbridled longing for space. One of the girls was me. I remember the route from Minneapolis to Salt Lake City.
In the late 1970s, Greyhound buses ran from Minneapolis to Salt Lake City via the newly completed Interstate system. The trip usually took between 24 and 30 hours depending on whether you chose an express bus or a line with more local stops. The bus models: During the late 70s, the classic, silver-colored MCI MC-8 and the then brand new model MCI MC-9 were on the road. They were equipped with air conditioning and a toilet.
Those endless hours at the bus window, where the views slowly rolled by – the dusty plains, the blue silhouettes of the mountain ranges against the horizon, the smell of gasoline, dry earth and absolute freedom – nothing goes away. It sticks in your cell memory.
The buses never stopped at hotels. Instead, they drove in shifts where the drivers were changed about every 8 hours. We slept on the bus and made short stops at roadside restaurants or pure Greyhound stations out in the middle of nowhere to buy fast food, coffee and simple sandwiches.
Dazzling views, scorching heat outside when we got off the bus during a break, the worn jeans, the thin body, the tanned, blond hair. I have always said that I left my heart there.
As the bus drove along I-80 through southern Wyoming, it passed right through some of the most famous habitats for wild horses (mustangs) in the United States. I saw these free, incomparable horses, and how it affected me.
It's been a long time now. But I remember when I paint. Click on the comments and listen to the song.
©lightbylena
Om någon undrar varför jag målar vildhästar så beror det på ett minne från 1979. Två unga tjejer gav sig ut på de amerikanska landsvägarna, helt utan mobiltelefoner, gps eller skyddsnät, och det krävde ett alldeles särskilt slags mod och en obändig längtan efter rymd. Den ena tjejen var jag. Jag minns sträckan från Minneapolis till Salt Lake City.
I slutet av 1970-talet körde Greyhound-bussarna från Minneapolis till Salt Lake City via det nyligen färdigställda Interstate-systemet. Resan tog vanligtvis mellan 24 och 30 timmar beroende på om man valde en expressbuss eller en linje med fler lokala stopp. Bussmodellerna: Under slutet av 70-talet rullade de klassiska, silverfärgade MCI MC-8 och den då splitternya modellen MCI MC-9. De var utrustade med luftkonditionering och toalett.
De där ändlösa timmarna vid bussfönstret, där vyerna sakta rullade förbi – de dammiga slätterna, de blå siluetterna av bergskedjorna mot horisonten, doften av bensin, torr jord och absolut frihet – det är ingenting som försvinner. Det sätter sig i cellminnet.
Bussarna stannade aldrig vid hotell. Istället körde de i skift där förarna byttes ut ungefär var 8:e timme. Vi sov på bussen och korta stopp gjordes vid vägrestauranger eller renodlade Greyhound stationer ute i ingenstans för att köpa snabbmat, kaffe och enklare smörgåsar.
Bländade vyer, stekhett utanför när vi gick av bussen då det var paus, de slitna jeansen, trådsmala kroppen, solbränd, blonda håret. Jag har alltid sagt att jag lämnade mitt hjärta där.
När bussen körde längs I-80 genom södra Wyoming passerade den rakt igenom några av USA:s mest kända livsmiljöer för vildhästar (mustanger). Jag såg dessa fria makalösa hästarna, och som det påverkade mig.
Det är längesen nu. Men jag minns när jag målar. Klicka på kommentarerna och lyssna på sången.
©lightbylena
