09/05/2026
När jag klev in i den här föreningen för tretton år sedan var jag ganska liten och vilsen. Jag
visste inte riktigt om detta var något för mig. Jag har ju aldrig pysslat med friidrott tidigare,
men jag kände en längtan efter att lära mig.
Jag insåg snabbt att det här med att gå i någon
annans fotspår eller följa gamla mönster bara för att ”man alltid gjort så”, inte var min väg att gå.
Jag började tänka kreativt och ta beslut med hjärtat och det var då allt föll på plats.
Det var då jag kände att jag kanske ändå hörde hemma i den här knasiga världen.
Min filosofi har egentligen varit ganska enkel: vi ska ha så kul det bara går, så länge det går.
Livet ger oss tråkigheter ändå. Den inställningen har jag tagit med mig in i allt – från träningarna i hallen till de samtalen och besluten vi haft i styrelserummet.
Att vara en del i en ideell förening har varit fantastiskt. Men att få vara en del av Kils AIK
friidrott har varit mitt liv.
Att få vara med och ta viktiga beslut och att få visa att ingenting är omöjligt om man bara vågar tro. Vi tillsammans i styrelsen och föreningen har siktat mot mål som andra tyckt varit orimliga, medan vi nog ofta tyckt att de varit högst rimliga. Vi har
genomfört dem tillsammans. Vi har slitit hårt, ofta på bekostnad av både sömn och värkande
kroppar. Men varenda vaken timme har varit värt det. För mig har det aldrig funnits några halvdana insatser; jag har tummat på både mat och vila för att ro våra beslut i hamn. ALLTID med föreningens bästa som enda ledstjärna.
Det finaste med de här åren är alla människor jag mött. Att få göra skillnad – både för den
enskilda lilla människan som behöver bli sedd, och i den stora helheten där vi bygger något
som håller över tid. Barnen har varit mitt syfte.
Att få hålla om ett gråtande barn som vet att jag kommer att finnas där samma tid nästa vecka och veckan efter det och veckan efter det, så länge jag fyller ett större syfte än mitt eget. Eller att få ett barn att våga landa i sanden trots att sandkornen känns obehagliga, att hitta vägar som får den enskilde att tro på att den kan. Att hitta lösningar på problemen som gör att det låser sig.
Eller att sitta i ett släckt rum med ett tänt ljus och prata om livet, kroppen och skolan... det är i de stunderna jag förstod varför jag skulle stanna.
Jag behövdes.
Föreningen har varit mitt ankare när det stormat i mitt eget liv. Genom sjukdom, skilsmässa och flytt har ni hållit mig i handen. Ni har även varit familjen som hjälpt mig att fostra Albin och Mi, och att de har blivit så trygga och fina som de är idag, är lika mycket er förtjänst som min.
Jag har under årens lopp lärt mig att jag kan göra skillnad. Att min envishet, min nyfikenhet
och mitt sätt att se världen faktiskt behövs. Jag är så tacksam för det förtroende ni gett mig att leda, och för att ni har låtit mig vara precis den jag är!
Johan. Tack för att du stått vid min sida i alla dessa år. Att du hängt med på alla tokiga idéer och olika typer av träningar jag hittat på. Vi kom tidigt fram till att lekfullhet och kontinuitet skulle prägla våra träningar, och visst blev det succe! Att du har accepterat att jag allt som oftast faktiskt gav avkall på oss för att göra plats för föreningen, för barnen. Jag är så stolt
över vad vi skapade och den gruppen vi formade och följde i alla år.
Jag går in i en ny period i livet nu, men den här föreningen lämnar mig aldrig. Den är en del
av vem jag blev och vem jag är idag.
Jag lämnar nu alltså över stafettpinnen med en enorm stolthet.
Stefan, du är en av de finaste männen jag känner. Vi delar så mycket du och jag, men det viktigaste av allt - kärleken till föreningen.
Jag visste att du aldrig skulle ta rollen som ordförande så länge som jag fanns kvar. Det är en av anledningarna till att jag tackade nej till ännu ett år. Föreningen har väntat på dig och nu är du äntligen redo. Fortsätt på det spåret som du gjort, då kommer du att få Kils AIK att blomstra igen. Jag behöver vila men jag står här vid din sida och stöttar dig närhelst du behöver mig. Jag tror på dig lika mycket som du
gjorde på mig. Tack och lycka till Stefan..
Vi vågade gå vår egen väg, vi såg till att ha roligt längs vägen – och ja, vi fixade det.
Tack för allt!
Hanna Westlund
