23/05/2026
Igår kväll fick jag bära något väldigt vackert.
Jag såg människor komma vandrande genom mina grindar, och många mötte mig för allra första gången.
Och jag älskar den stunden.
När stegen saktar ner. När blicken vandrar över sjön, träden och kvällsljuset. När människor stannar upp och försöker ta in allt på en gång.
“Oj…”
“Men herregud…”
“Vilken magisk plats…”
Jag hörde fågelsång blandas med skratt. Såg leenden, kramar och den där förundran som uppstår när något känns större än orden räcker till för.
Sedan började kakaon värma händerna och kvällens tema fick ta plats: att släppa rösten fri.
Till en början försiktiga toner. Sedan sång, skratt och röster som vågade höras precis som de var.
Och samtidigt utanför mina väggar hörde jag andra ljud.
Små springande fötter mot träet. Barnskratt som ekade över vattnet. Exalterade röster från flotten:
“Vi hittade ett jättestort skelett!”
Eller ben. Eller en skatt. Eller kanske ett äventyr.
Jag vet faktiskt inte.
Jag vet bara att deras röster var fyllda av den där sortens magi som vuxna ibland glömmer bort men längtar tillbaka till.
Vuxna som gick inåt.
Barn som sprang utåt.
Sida vid sida, omslutna av naturen.
Så som det kanske alltid var tänkt att vara.
Sedan fylldes min nya bastu för första gången med värme, ånga, skratt och röda kinder. Dopp i sjön. Djupa andetag. Den där speciella glöden som uppstår när människor för en stund glömmer tid och måsten.
Och sedan mat, samtal och närhet.
Människor låg nära varandra, skrattade, delade livet och stannade kvar långt in på kvällen.
Ingen verkade riktigt vilja gå hem.
Och jag förstår det.
För ibland skapas små världar där människor får känna sig lite mer hemma än vanligt.
Igår kväll blev jag en sådan värld.
🌹 Ekrosen
