01/06/2026
Mat, mat mera mat
När man är storlek större är det lätt att hamna i mycket skuld och skam kring mat och ätande. "Jag borde inte".
Som tidigare ätstörd ligger det också nära till hands att ätandet kopplas till olika slags känslor: Man firar, sörjer, tröstar sig och dämpar ångest med mat.
Jag slås av hur det eventuella sista tecknet på ätstörning hos mig försvann samtidigt som tumören opererades bort.
Den första måltiden efter operationen var magisk och jag kände hur kroppen sög åt sig näringen för att kunna läka och reparera sig. Alla måltider på sjukhuset blev små stunder av njutning och en vänlig gest emot kroppen. Det var helt oviktigt att tänka som jag gör i vanliga fall, på att hålla nere kolhydratintaget.
Jag har genom alla år fått höra av vården att jag behöver gå ner i vikt. När jag läser i mina journaler vet jag inte HUR många gånger det står om obesitas, övervikt eller fetma. Det gör något med ens självbild!
Nu plötsligt under cellgiftsbehandlingen ska jag INTE gå ner i vikt, för att kroppen ska kunna hantera behandlingen så bra som möjligt. Fattar ni vilken KROCK det blir i min hjärna???
Nu talas det om att ifall jag tappar för mkt vikt (för kilona ramlar av mig nu, antagligen pga operationen och cellgifterna) så kan det bli tal om inkoppling av dietist och ev. näringsdrycker...
Jag njuter av den mat jag får i mig under första veckan med cellgifter i kroppen. Jag njuter när illamåendet börjar lugna sig och den konstiga smaken i munnen börjar försvinna. Varje måltid är en hyllning till kroppen som tar emot den och skapar en rad av reaktioner för att jag ska må så bra möjligt. Visst ÄR det häftigt?
Så lite det handlar om utseendet. Så mycket det handlar om välbefinnandet.
Ja ni...livet livet..
Lena🩷