15/09/2026
SLUTA VÄNTA PÅ ATT UNGA SKA GÅ SÖNDER INNAN DE FÅR HJÄLP
Psykisk ohälsa måste mötas tidigare – inte först när situationen blivit akut.
I dag hamnar många barn och unga i ett ingenmansland: de mår för dåligt för att klara vardagen, men inte tillräckligt dåligt för att prioriteras av specialistvården.
Samtidigt skickas familjer mellan skola, vårdcentral och BUP. Barn slutar gå till skolan, tonåringar isolerar sig och problemen hinner växa innan rätt hjälp sätts in.
Det är ett system som i praktiken riskerar att belöna försämring. Ju sämre barnet mår, desto tydligare blir behovet av omfattande hjälp.
Det borde vara tvärtom.
Ett barn som börjar undvika skolan behöver fångas upp innan frånvaron blivit långvarig. En tonåring som isolerar sig behöver stöd innan det sociala livet försvunnit. Ångest behöver behandlas innan den styr hela vardagen.
BUP är viktigt, men kan inte vara samhällets enda svar. Elevhälsan och primärvården behöver kunna erbjuda tidiga insatser, och familjer ska inte behöva samordna skola, vård och socialtjänst själva.
Samtidigt måste vi kunna skilja mellan psykisk sjukdom och livets normala motgångar. Sorg, oro och osäkerhet är inte automatiskt diagnoser. Paradoxalt nog riskerar vi annars att psykiatrisera sådant som hör livet till, samtidigt som unga med verklig psykisk ohälsa får vänta.
Inför valet 2026 borde frågan vara enkel: Hur länge ska ett barn behöva må dåligt innan hjälpen kommer?
Vi behöver fler tidiga insatser, starkare elevhälsa, bättre samordning och fokus på tiden till faktisk behandling – inte bara tiden till första kontakt.
Vi kan inte skydda barn från allt som gör ont. Men vi kan sluta bygga ett system som väntar på att problemen ska bli allvarliga innan hjälpen sätts in.
Det är dags att politikerna går från debatt till konkreta förslag.
David Waskuri
Leg. psykolog, specialist inom psykologisk behandling och psykoterapi, leg. psykoterapeut, socionom
Grundare av Sveapsykologerna
