Ung Cancer

Ung Cancer Ung Cancer stöttar unga vuxna som lever med eller nära cancer 16-35 år.
(730)

Del 3/3 Iczas berättelse Varje gång någon nämner sin mamma hugger det till inombords.Det jag vill säga till alla som läs...
31/05/2026

Del 3/3 Iczas berättelse

Varje gång någon nämner sin mamma hugger det till inombords.
Det jag vill säga till alla som läser detta som antingen har en förälder som gått bort eller så kanske känner du någon vars förälder har gått bort. Först till alla som har varit med om det jag har varit med om, du är ALDRIG ensam, du får vara svag, gråta och du får verkligen ta hjälp. Jag har verkligen förstått när jag hört mig runt att jag är långt ifrån ensam om den känslan av att växa upp för fort eller inte känna att man hänger med, med kompisar i skolan eller annat. Och vet du vad? Det är helt okej, du gör det som känns bäst för dig och du ska inte behöva ta ett för stort ansvar, du ska vara barn/ung och leva. Ha aldrig dåligt samvete för att du lever och har roligt emellan sorgen. Du är så värd det. Och till alla som är runt om, kanske en vän som förlorat någon. Glöm inte att checka in med din vän, oavsett hur lång tid det har gått. Inte bara första året eller en vecka efter begravningen. Jag vet också hur svårt det kan vara att bemöta och rädslan att säga fel, men tystnaden gör ondare och vi som är drabbade vill inte alltid höra alla “rätta” ord. Vi vill veta att vi har någon som bryr sig även fast det gått 5 år, för sorgen gör lika ont. Så om du känner någon som förlorat en närstående, våga fråga, våga bjuda ut och mitt personliga bästa andra runt om mig kan göra en kram, man behöver inte alltid säga något, men snälla kolla in med dina nära. Det kan rädda deras liv och att de ska orka fortsätta efter att hela deras värld försvunnit.

Tack för att jag fick dela med mig av min historia och hoppas att någon som läser känner sig lite mindre ensam

Del 2/3 Iczas berättelse Jag var 14 år när mamma fick diagnosen och när en förälder blir så allvarligt sjuk är det så lä...
30/05/2026

Del 2/3 Iczas berättelse

Jag var 14 år när mamma fick diagnosen och när en förälder blir så allvarligt sjuk är det så lätt att man som barn går in i en roll. Min mamma försvann mer och mer, både personlighet och utseende på grund av alla mediciner. Vi fick som ombytta roller, jag blev mamma till min mamma. I och med detta växte jag också upp snabbare än de andra i min ålder. Jag fick se hur det är att se sin mamma försvinna framför ögonen på mig, långsamt, det tror jag förändrar något i en. Jag var själv med mamma till Borås och bodde på sjukhusets hotell i några dagar när hon strålade och var väldigt delaktig i hennes vård. Jag tror aldrig mamma såg mig ledsen över sjukdomen. Jag gick in i en roll att vara stark för mamma, att vi aldrig slutar kämpa, och som vi kämpade.

I april 2024 fick vi veta att vi nu skulle sluta med behandlingen, att det inte fanns något att göra mer. Jag minns att jag var i skolan och bara föll ihop, mitt sista hopp om att medicinen skulle rädda mamma var över. Den 19 juli 2024 när jag var 15 år somnade mamma in hemma i sin säng. Några dagar innan hade hon hamnat i koma och sedan slutade hjärtat att slå.

Jag skulle vilja ta upp just detta med att växa upp för fort. Jag hoppade från att vara barn till att ha ett vuxenansvar på mina axlar och det märker jag väldigt mycket nu när jag snart fyller 17, när alla runt omkring mig längtar att bli vuxna, komma ut i livet så vill jag bara att allt ska bromsa. Jag har inte varit barn på riktigt på 3 år, och tillslut orkar man inte vara stark, tillslut så märker man att det inte går att hoppa in i mammas skor och fylla dem. Den orken har tagit slt nu, men omvärlden ser en 17 åring som ska ta mer ansvar, men jag har tagit det ansvaret och varit självständig och hjälpt pappa ta hand om familjen i 3 år. Jag saknar verkligen mamma och jag saknar att ha en mamma. I alla jobbiga stunder men även alla stunder som är stora, som födelsedagar, börja gymnasiet, tävlingar och sen student. Det kommer alltid vara extra tomt vid sådana tillfällen.

Del 1/3 Iczas berättelse Hej, jag heter Icza och detta är min historia om hur cancern tog över mammas och mitt liv. Jag ...
29/05/2026

Del 1/3 Iczas berättelse

Hej, jag heter Icza och detta är min historia om hur cancern tog över mammas och mitt liv. Jag är 16 snart 17 år och för 1,5 år sedan dog min mamma i cancer och mer exakt av Astrocytom grad 4, som satt i hjärnan.

Våran familj består av mig, två yngre familjehemsplacerade barn, pappa och min hund. Vårat liv innan cancern var inte smärtfritt, jag har länge levt med ångest och det har såklart påverkat alla i familjen. Men något som jag är tacksam över nu är tack vare min ångest och skolfrånvaro fick jag och mamma verkligen vara tillsammans, mycket mer än andra barn och föräldrar, då hon alltid var hemma på grund av detta. Mamma och jag var verkligen bästa vänner, vårt liv innan cancern bestod av mycket hundsport och tävlingar, långa bilresor och massa ljudböcker. Vi gjorde precis allt tillsammans, och så kul vi hade det.

I april 2023 började symtomen på riktigt, hon var mer trött än vanligt och förvirrad.
I maj samma år åkte pappa och mamma in på akuten då det misstänktes att hon hade borrelia. Men sen blev det aldrig sig likt igen. Mamma fick diagnosen Astrocytom grad 4 i maj 2023 och samma vecka åkte hon in på operation. Sedan följde strålbehandlingar, cytostatikakurer, våra liv i 1,5år. Det jag minns under just denna tiden som var så overkligt var att gå tillbaka och lämna mamma på sjukhuset efter permissionen, att inte hon skulle med hem. Jag hade hela mitt liv varit rädd att något skulle hända mamma och haft så mycket ångest i den grad att jag alltid ville följa med om hon gick utanför huset. Som man förstår vändes min värld upp och ned. Men på något sätt höll jag lugnet igenom allt kaos, jag levde på hoppet in i det sista. Jag visste att mamma skulle dö av cancern men det var inget jag accepterade, jag väntade på miraklet eller att vakna ur mardrömmen.

26/05/2026

Vi gav oss ut på colorhunting för att hitta soliga, ljusa och gula platser som matchar vårt nya armband - Solljus!☀️✨

Bär Solljus i sommar. För att ingen ung vuxen ska möta cancer ensam.

Du hittar armbandet här: https://shop.ungcancer.se/bracelets/armband-solljus 💛

Linnéas berättelse - del 5/5LIVET EFTERTiden efteråt och vägen tillbaka var som för många svårare än behandlingen. Hjärn...
22/05/2026

Linnéas berättelse - del 5/5

LIVET EFTER

Tiden efteråt och vägen tillbaka var som för många svårare än behandlingen. Hjärntrötthet. Rädsla för återfall. Söka jobb. Gå från sjukskriven på heltid till heltidsarbete. Förväntningarna från framförallt mig själv men också andra att må bra och vara glad. Från en vardag som kretsade kring sjukhusbesök, till att gå på kontroller en gång om året. “Det är viktigt att du känner igenom dina bröst en gång i månaden. Hör av dig om du får några nya och ihållande symtom.” Förutom mammografi en gång om året låg ansvaret på mig att upptäcka ett eventuellt återfall, ett ansvar jag inte ville bära.

Det finns ett före och ett efter cancern. Från saker jag aldrig behövt reflektera över, till att plötsligt bli alltför medveten. Innan kände jag mig trygg och säker, efter blev jag lämnad kvar utan tillit till min egen kropp, och utan tillit till samhällets stöd. Och det kommer aldrig att bli som det en gång var. För jag är inte samma person som innan jag fick cancer. Även om jag mår bra idag. Även fast jag framförallt tänker på de ljusa stunderna när jag ser tillbaka på 2021.

Jag saknar hur bekymmersfri min tillvaro var innan jag blev sjuk, men jag kan också vara tacksam för vissa insikter och erfarenheter. Jag har inte drastiskt förändrat mitt liv, vilket somliga felaktig antar att alla gör efter en cancerdiagnos, men jag har blivit bättre på att sätta mig själv först. Göra det jag mår bra av. Det jag vill. Jag tror till exempel inte att jag hade tagit steget att plugga en ny utbildning som jag gör idag.

Vid trippelnegativ bröstcancer är risken för återfall som störst de första 2-3 åren. Efter 5 år anses risken vara mycket liten. I höst har det gått 5 år. Av någon okänd anledning fick jag cancer vid 26 års ålder, och jag fick bli frisk.

Till dig som väntar på besked, som precis har fått din diagnos, som är under behandling eller som är färdigbehandlad - jag hoppas att min berättelse kan ge dig hopp. Tack!🤍

Linnéas berättelse - del 4/5BEHANDLINGEN 10 månader. 18 planerade veckor med cytostatika som blev till 30. 15 dagars str...
21/05/2026

Linnéas berättelse - del 4/5

BEHANDLINGEN

10 månader. 18 planerade veckor med cytostatika som blev till 30. 15 dagars strålbehandling. 6 nätter på sjukhus. 1 operation. Otaliga mängder sprutor, tabletter, blodprover och biverkningar.

Innan behandlingen påbörjades fick jag möjlighet att frysa in ägg. Äggen plockades, men det resulterade i ovanliga biverkningar, inläggning och dränage i buken. Inte den bästa starten. Efter att den första cytostatikabehandlingen skjutits upp vid flera tillfällen var det dags. Jag var oerhört nervös och fick min första ångestattack någonsin på väg till sjukhuset. Som med mycket annat kändes det bättre så fort behandlingen hade påbörjats och osäkerheten minskat. Jag fick 3 behandlingar med en sorts cytostatika, sedan var det dags för piccline och 3 behandlingar av nästa sort. Därefter väntade operation. Till skillnad från den första cytokuren såg jag fram emot att bli sövd för första gången, och det var faktiskt min bästa sömn någonsin. En del av mitt bröst opererades bort. Här gjorde sig väntan påmind igen, väntan på PAD-svar som skulle avgöra den fortsatta behandlingen. Svaret visade att det fortfarande fanns levande cancerceller kvar. Ny piccline, mer cytostatika. Det tog hårt, för det kändes som att börja om. Jag tog mig igenom ytterligare 4 behandlingar och precis innan det skulle bli ett nytt år var jag klar med all cytostatika. Alla 10 behandlingar och 30 veckor med gift i kroppen för att bli frisk. Allt avslutades med strålning under 15 dagar innan jag äntligen var färdigbehandlad. Cancerfri.

Jag har aldrig mått så fysiskt dåligt som under cytostatikabehandlingarna, men heller aldrig varit så tacksam över perioderna jag mådde bra. Dagarna när hjärndimman skingrades, illamåendet och magproblemen försvann, aptiten kom tillbaka och mat samt vatten började smaka bra igen. När energin återvände. Jag kände mig hög på livet dessa dagar och var så tacksam över ett mående som jag brukade ta för givet. Psykiskt förde cancern och behandlingen med sig en trygghet och ett lugn som jag aldrig upplevt tidigare. Även om det såklart var tufft och kändes skit ibland också. Det är fascinerande hur något så tungt också kan medföra ett ljus.

Linnéas berättelse - del 3/5HÅRET Kommer jag att tappa håret? En av de första frågorna jag ställde i samband med cancerb...
20/05/2026

Linnéas berättelse - del 3/5

HÅRET

Kommer jag att tappa håret? En av de första frågorna jag ställde i samband med cancerbeskedet. Och mycket riktigt tappade jag håret. Att veta att det skulle hända var betydligt jobbigare än när det faktiskt var borta.

Jag förberedde mig genom att införskaffa sjalar, hattar och peruk. Jag har alltid gillat att fota och dokumentera, så jag och mina vänner hade en jättefin dag där vi dukade upp snacks, stylade mitt hår i olika frisyrer och tog massor med bilder. Efter den första cellgiftsbehandlingen började jag klippa av mitt hår i omgångar. Från det längsta mitt hår någonsin varit till det kortaste, på bara två veckor. Jag blev öm i hårbotten och det fastnade allt mer hår i borsten. När det gjorde ont att lägga huvudet mot kudden och när vinden blåste i håret kände jag att det var dags att raka bort allt. Jag hade förväntat mig att det skulle bli känslosamt, men istället kände jag mig stärkt i mitt rakade huvud. Jag kände mig dock osäker över att lämna hemmet utan något på huvudet. En av de bästa sakerna som hände samma kväll som vi rakade av mitt hår var att mina vänner tog med mig ut på en promenad i sommarkvällen, med kal hjässa. Det gjorde att jag dagen därpå vågade åka till sjukhuset för min andra cellgiftsbehandling utan något på huvudet, helt själv. Jag trivdes i mitt rakade huvud och jag använde därför knappt någon av alla huvudbonader jag införskaffat. Jag har fortfarande dåligt samvete över den dyra peruken som blev liggande i en låda, men försöker också påminna mig själv om hur otroligt viktigt det kändes att ha det på plats innan håret försvann.

Det blev ungefär 4 månader utan hår, sedan började det växa ut igen under pågående behandling. När håret började växa försvann ögonfransarna istället. Det var trevligt att få en hårlinje tillbaka, men sedan tog det 2 år innan jag kände mig bekväm i min frisyr igen. För mig var den korta tiden utan hår betydligt bättre än den långa tid det tog för det att växa ut. Först hösten 2025 var mitt hår lika långt som när behandlingen påbörjades år 2021. 4 år, det är lång tid. Och det är aldrig bara hår.

Linnéas berättelse - del 2/5 ATT BERÄTTA Hur berättar man för någon att man har cancer? All den oro som jag upplevde i v...
19/05/2026

Linnéas berättelse - del 2/5

ATT BERÄTTA

Hur berättar man för någon att man har cancer? All den oro som jag upplevde i väntan på ett första besök, mammografi och besked byttes ut mot oro över att berätta för andra om min cancerdiagnos. Vi befann oss mitt i coronapandemin och trots att ingen anhörig fick följa med på vårdbesök, var min sambo med på mitt diagnossamtal. I den stunden var vi de enda som visste, och jag bestämde mig för att låta det fortsätta vara så resten av dagen. För det kändes omöjligt att berätta. Väldigt få visste om att jag hade sökt vård, vilket gjorde det ännu svårare. Skulle jag ringa? Skicka ett SMS? Berätta nästa gång vi ses? Säga btw “Jag har cancer” eller sätta det i en kontext först? De första jag berättade för var mina föräldrar. Jag klarade inte av att ringa själv, så jag bad dem ringa mig. Det samtalet är bland det svåraste och jobbigaste jag någonsin gjort. Att ta emot samma besked från min mamma ett år tidigare kommer inte långt därefter.

Mina föräldrar hjälpte till att berätta för resten av familjen, för jag behövde få landa i min nya tillvaro utan oron över att berätta. Det dröjde ett tag innan jag började berätta för mina vänner. Jag tog det successivt och för varje gång blev det lite lättare att uttala orden. Inte gråta. Förstå innebörden. Svara på frågor. Ta emot stöd och pepp. När jag berättat för alla jag ville berätta för och kommit en bit i behandlingen, valde jag att lägga ut ett inlägg på Instagram. Det var ett läskigt men viktigt steg för mig.

Det var svårt, och det tog tid för mig att berätta när allt var nytt. Jag upplevde att det var en av de jobbigaste delarna med att få cancer. Idag pratar jag gärna om vad jag gått igenom, men oron över att skapa obekväm stämning och behöva hantera reaktioner från bekanta eller folk jag möter kvarstår dock än idag. Det tror jag aldrig kommer att försvinna helt. För det går aldrig att veta hur någon annan kommer att reagera. Vad de kommer att säga. De allra flesta menar väl, men ibland faller det inte väl ut.

Adress

Hagaesplanaden 1
Stockholm
11368

Webbplats

Aviseringar

Var den första att veta och låt oss skicka ett mail när Ung Cancer postar nyheter och kampanjer. Din e-postadress kommer inte att användas för något annat ändamål, och du kan när som helst avbryta prenumerationen.

Kontakta Affären

Skicka ett meddelande till Ung Cancer:

Genvägar

Dela