23/06/2026
Att valla hem sig själv, kom ihåg det.
Ibland behöver man inte lösa hela sitt inre världsläge.
Inte förstå allt.
Inte laga allt.
Inte hitta orsaken till varje känsla, varje spänning, varje tanke som gått vilse.
Ibland behöver man bara börja valla hem sig själv.
Som en stilla buföring inåt.
Samla ihop alla delar som sprungit åt olika håll under dagen.
Den del som varit stark.
Den del som varit rädd.
Den del som försökt prestera.
Den del som hållit ihop.
Den del som egentligen bara längtat efter att få lägga sig ner.
Inte med piska.
Inte med krav.
Inte med “skärp dig nu”.
Utan med en mjukare röst,
Kom nu.
Vi går hemåt.
Vi behöver inte lösa livet ikväll.
Kanske är vila inte alltid något man kastar sig in i.
Kanske är vila något man långsamt leder sig själv tillbaka till.
En filt.
Ett andetag.
En hand på kroppen.
En vänligare tanke än den förra.
Och någonstans där, i det lilla, börjar nervsystemet förstå,
Det är inte mer kamp nu.
Det är kväll.
Det är hemkomst.
Jag behöver inte bli färdig människa innan jag får vila.
Jag får vila ändå.