27/08/2026
NU ÄR JAG REDO ATT BERÄTTA ❤️
För ganska precis ett år sedan, alltså 1 månad innan min ”varningsblödning” för mitt hjärnaneurysm (som f.ö missades av sjukvården) hade jag en dröm.
Konstigt nog har jag inte skrivit ner den någonstans men eftersom den var så stark, kommer jag aldrig att glömma den. Som tur var förstod jag inte där och då hur djupt denna ”dröm” skulle drabba mig.
Jag minns att jag såg mig själv betrakta olika scener där en annan version av mig var med om olika saker. Scenerna var inte känslomässigt jobbiga utan jag bara betraktade. I den första scenen såg jag mig själv brännas på ett bål. Runt bålet stod fyra män och stöttade upp pålen.
I nästa scen bär två av männen pålen och det som finns kvar av mig till en grund grav vid sidan av. De lägger varsamt ner mig och en av männen slänger sig bredvid och gråter förtvivlat. Då kommer en korp och sätter sig på min panna (tredje ögat) och jag tänker ”Nu ska den hacka mig i ögat”. Men den gör inte det, utan bara tittar mig djupt in i mitt högra öga.
I den sista scenen ser jag en brun kista på en kulle. På kistan står en vas med otroligt vackra och färgglada blommor. I bakgrunden står flera 70-tals höghus och jag funderar över varför ingen är på min begravning.
Jag är inte rädd, inte upprörd eller skrämd utan bara står stilla i det vänstra hörnet (genom alla scener) och betraktar det som visas mig.
När jag vaknar vet jag att någonting gammalt måste dö för att något nytt ska ske. Drömmen känns lugn, vägledande och viktig.
Nu blev det ju ändå väldigt dramatiskt i det verkliga livet men jag fick ju leva vidare 🙏🏼❤️
Jag är långt från färdigläkt, fortfarande i vila men med en stor tillit till att min nya väg snart ska visa sig.
Jag har tidigare med bestämdhet sagt ifrån till andevärlden att jag INTE vill ha några varsel men ser denna ”dröm” som en djup och viktig vägledning, och nödvändig för min fortsatta andliga resa.
Någon som får några tankar?
Kram 🧡
